01/13

2009-01-13 [04:55] 

Ibland undrar jag om det var en dröm, men kommer strax fram till att så inte var fallet. Hon såg mig som det barn jag övat mig i att vara, det nyfödda barn som såg världen med rena, oskuldsfulla ögon.

Men värmen upptände min barndom och uppväxt, och jag märkte att jag egentligen hade flytt in i natten. Natten är inte fel i sig, men jag måste bli människa innan jag kan ge mig ut i den till fullo igen.

Ja, den hon blev kär i var barnet. Vid åsynen av mitt sår insåg hon att jag behövde läka. För hon hade själv ärr. Det är det som utmärker en stark människa; inte såret, utan ärret. De flesta går omkring med öppna sår, och låter inte andra vidröra det.

Jag är formad av min uppväxt, såsom alla är. Men de frågor jag nu ställer - till mig själv och inte, som jag ett tag gjorde, till henne - kan forma mig på nytt. Ja, jag ropar i födslovåndor - och se, en dag är jag barnet igen. Barnet med oskuldsfulla ögon, men med ett bagage som, till skillnad från att bryta ner, kan bygga upp andra.

Medmänsklighet.


01/03

2009-01-03 [18:47] 

Deo gratias - gud, vi tackar dig.

Jag vaknade fyra imorse. Vargtimmen.

Så lugn, som den naturligaste saken på jorden.

Jag böjde mig ner, kysste marken som tillbörligt är.

Blundade och föreställde mig det osynliga.

 

Skaparen möter här sin skapelse,

evig längtan blir kärlek i nuet.

Himmelriket, härligheten,

allt hos dig finner jag behagligt.

 

Så många gånger jag kysst din jord,

men det var först i sängkammaren som hon kysste mig.

 

Ja, känslomässigt har jag knytit mig an till henne,

och det krävdes att hon gav tillbaka min hand.

Annars hade jag aldrig varit mig själv,

ja, idag är jag viking.


12/30

2008-12-30 [08:30] 

Så länge har jag sett dig som sjuk, utan att förstå att även jag är det.

Du har smittat mig.

Du är ingen sjuksköterska, utan en smittohärd;

stannar jag i din närhet förblir jag sjuk.

Därute finns ren luft.

 

Jag försöker se mig själv utifrån,

såsom andra ser mig,

utan alla mina inre försvarsmekanismer,

och frågar vem jag egentligen är,

i mina relationer,

jag själv och de andra.

Det är där det börjar.


12/29

2008-12-29 [11:10] 

Hon kan va nog så svår och se,

ja hon är inte den som dansar runtomkring så lätt.

Men om man skulle råka stanna vid,

en kort sekund.

Det vackraste världen har sett,

på längre tid.

Men hon kan va så lätt att gå förbi.

 

Det är inte lätt och veta när det finns så mycket kvar.


12/29

2008-12-29 [10:53] 

Leendes strövar hon kring på ängen.

Hon ser mig innan jag ser henne,

och även jag börjar le.

Hon ber om min hand,

och jag, tok där, ger henne den.

Men jag log,

och det visade sig vara så enkelt.

 

Men jag var inte redo att ge handen,

å andra sidan tror jag inte att jag blivit redo om jag inte gjort det.

Denna tid krävs.

 

Det är först när jag vet var min hand är,

som jag kan ge henne den igen.

 

Det tar tid,

och jag får tid.

 

Hon ger mig respekt,

och behandlar mig som människa.

 

För det är jag ju.


Kärlekens lov

2008-12-28 [12:27] 

De ljuvaste stunderna har varit så.

 

Livfullt, spontant, ömhet,

närhet, värme, ömsesidighet.

 

Leendes, seendes, skrattandes,

tillit, trofasthet.

 

Kärlek då du viskar min bror...!

 

Två själar förenas genom kroppen,

evig längtan blir kärlek i nuet.

 

Himmel möter jord,

skaparen möter skapelsen,

gifter sig,

gud blir kött.

 

Den dunklaste timmen på dygnet,

är timmen före soluppgången.

O, vilken längtan till den nya dagen!

 


Salomons sigill

2008-12-27 [21:21] 

Jag vill se den plats där himmel och jord möts.

Gud möter människan.

Människan blir gudomlig.

Liv övergår i död.

Det timliga övergår i det eviga.

Horisont, kallas det.


Likt örnen, svävar jag i vida cirklar. Likt örnen, vägrar jag landa. Det irriterar en del. Men örnen ser bäst ut i flykt. Majestätisk ter den sig. Den vilar bara, när ingen ser.